Igår, i samband med att vi höll på att packa det sista i bilen, inför kommande midsommarfirande på annan ort, lyckades Spira smita osedd ut i parken alldeles intill..

Tio minuter, en kvart efter sambon kommit in från uppfarten, frågade han mig om det var okej att Spira sprang lös i parken.. (Han såg henne från köksfönstret.) Absolut inte! säger jag som har varit fullt upptagen med det sista inför resan.

Sambon går ut och kallar in Spira, som kommer, tillsynes väldigt skamsen, mot honom. Hon följer med honom in och går direkt in under bordet och lägger sig på sin plats på mattan i vardagsrummet.

Jag hör och ser hur hon flåsar, som om hon har sprungit rejält och hinner tänka tanken "att hon förmodligen har jagat kaniner" och känner mig lättad över att hon kom hem igen efter ändå en så relativt kort stund..

Plötsligt ropar ett av de små barnen:
-Öh mamma! Spira blöder ur munnen!
Jag släpper allt jag har i händerna och går genast fram till min pälskling för att till en början vara övertygad om att hon lyckats få tag på en av de tänkte jagade kaninerna. Ser blodet och går och hämtar en bit papper för att torka bort den obehagliga synen. (Tänker fortfarande att det är blodet från en kanin.)

Jag kryper in under bordet för att nå mitt lilla hjärta, som fortfarande flåsar häftigt.. och till min stora förskräckelse upptäcker jag ett öppet sår på hennes vänstra bakben.
Jag får panik.

Undersöker henne närmare och inser snart att hon är full av sår och att hon är alldeles röd på magen. (Ser ut som ett skrapsår, men jag inser snart att det är blodsutgjutelse inifrån, som ett blåmärke.)

Sekunden senare står jag, skakandes med telefonen i handen och försöker ringa till veterinärskliniken inte långt hemifrån. Kvinnan på andra sidan luren försöker lugna mig, men det är svårt, då hon i nästa mening säger att kliniken stänger om en timme, och att jag får vända mig till kliniken i Vellinge som har öppet till klockan 20.

Jag får ett telefonnummer och några minuter senare sitter jag och min äldsta son i bilen med Spira redo för att åka till Vellinge.

15 minuter senare parkerar jag bilen utanför kliniken och går in för att få hjälp. När jag kommer in står där en kvinna med sin hund och pratar med receptionisten och sekunderna som går, utan kontakt, med kvinnan som bara pratar och pratar får mig att bryta ihop. Tårarna börjar rinna och sekunderna senare, när jag i min växande panik, känner mig redo för att vara otrevlig och bryta deras, för mig totalt oviktiga samtal, möts jag av en sköterska som släpper allt och följer med mig ut till bilen där min son väntar med Spira.

Sköterskan hjälper mig att lyfta in Spira och vi lägger henne på en filt på golvet i ett rum. Jag sätter mig bredvid och sköterskan gör en snabb undersökning för att tillkalla veterinär som kommer inom kort.

Av skadorna att döma, har Spira blivit påkörd.. Sakta men säkert börjar chocken att lägga sig och oron över några inre skador börjar ploppa upp i mitt huvud. (Vi förlorade en hund när jag var tolv, som också blev påkörd och som tydligen satt spår i mitt inre..)

Klockan var cirka 16:20 när vi anlände till kliniken. Strax innan kl 18 kom Spira, in till röntgen, där svaren på alla mina frågor skulle ges. Full av lugnande och smärtstillande skötte Spira sig exemplariskt, även om hon märkbart hade ont. Kändes skönt att se hur trygg hon upplevdes, när jag var vid hennes sida.

- Min älskade tuss, vad du hittar på.. En mening som jag tror jag sa säker hundra gånger..?!

Enligt veterinären kunde hon inte se några inre skador. Inga brutna ben och eftersom Spira hade kissat på bänken där hon låg, trodde hon även att urinblåsan var intakt. Men veterinären ville ändå påpeka att eventuella sprickor kunde vara svåra att upptäcka så pass tidigt efter olyckan.

Vi lämnade Spira, sonen och jag, för att åka och äta något under tiden som Spira skulle få såren tvättade och ihopsydda. Vi avtalade tid (19:45) för hämtning och körde sedan motvilligt iväg.

Drygt en timme senare, cirka klockan 19:25, var vi tillbaka på klinikens parkering, mätta men fortfarande oroliga.. När klockan slog 19:35 kunde jag inte sitta kvar i bilen längre och vi bestämde oss för att gå in och sätta oss för att vänta där istället.

20:20 kom sköterskan och veterinären ut med Spira på bår. Spira var fortfarande nästan sovandes, fullpumpad med morfin och lugnande mot smärtan, men reagerade på min röst och vid vissa plötsliga ljud. (Det gör fortfarande ont i själen när jag nu såhär i efterhand tänker på de ömkliga gnyende hon gjorde ifrån sig under sitt uppvaknande..)

Det tog ytterligare en bra stund innan vi alla var redo för att åka hem. Klockan hade passerat 21:30 när vi lämnad kliniken med vår omtumlade och mörbultade pälskling för att kvarten senare försöka få ut henne ur bilen. (Inte helt lätt eftersom hon inte ville resa sig upp ifrån golvet på passagerarsidan, men det gick till slut.)

Jag bäddade ner Spira i soffan. Gav henne blötmat med sked, som hon åt och gick sedan ut för att ringa till polisen. Jag gjorde en anmälan om smitningsolyckan och mindes plötsligt att jag för bara några veckor sedan sett en påkörd katt i anslutning till samma gata. (Bara en korsning emellan..)

Efter samtalet med polisen var jag totalt matt i hela kroppen. Urholkad på energi, som hade runnit ut med alla känslor under de senaste cirka sex timmarna..

Somnade tillslut trots fortsatt oro, i soffan tätt intill min sovande Spira.

---------

Vaknade imorse av att Spira gnydde klockan 07:10. Jag frågade om hon ville ut och kissa. Jag lyfte ner henne ifrån soffan och när jag gick mot dörren och kallade på henne, lyckades hon själv komma ut i hallen.

Hon har ätit, druckit och kissat (länge) och stöttar sig bra mot det opererade benet. Hon har till och med visat intresse för fåglarna som flyger över trädgården, vilket känns som ett bra tecken! *smile*

Jag har varit i kontakt med kliniken, för önskad uppföljning nu under morgonen och känner mig trots allt lugn idag.. Med ett bokat återbesök på måndag hoppas vi att vi bara har gott att säga och håller tummarna för att det kommer lite bajs också snart..?!

---------

Jag vill klandra mig själv, men vet innerst inne att detta är en ren och skär olyckshändelse! Vår tomt är helt inhägnad och vi brukar låsa dörren efter oss, men i alla förberedelser med packning och grejer har Spira på något sätt lyckats ta sig ut..
.. även om det faktum, inte får mig att känna mig mindre rutten..

I skrivande stund ligger Spira i soffan i uterummet, med min äldsta son i soffan mittemot och sover.. Resten av familjen har åkt iväg för att fira midsommar och jag försöker planera om.. Någonstans känns det som oviktigt.. Huvudsaken är att Spira läker och blir frisk, men för sonens skull får jag nog komma på något..

Jag lovar att uppdatera inom kort, förhoppningsvis redan ikväll..

- Ta hand om er och glöm inte att njuta av tiden tillsammans med era pälsklingar.. man vet aldrig när det kan gå förlorat..?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Spira är helt återställd sedan smitningsolyckan strax innan midsommar. Rädslan för bilar, när vi är ute och går har börjat avta och jag känner mig lyckligt lottad för att ha en sådan fantastisk hund som Spira är. Det har varit mycket med allt r...

    Inget speciellt med den egentligen.. mer än att man ser hur pass bra Spira mår, trots allt.. (Filmen är från två dagar efter olyckan.)     ...

Fredag och midsommarafton.. Två dygn sedan Spira var med om en "hit-and-run" olycka.. och läget är stabilt. Spira kissar och bajsar som hon ska. Äter och dricker, som hon ska och har nu fått kläm på hur hon ska hantera den stora tratten runt hu...

Jag försäkrar er.. Även om jag inte skriver om Spiras utveckling varje dag, händer det nya saker hela tiden.. Genomgick vår allra första gång tillsammans, på grundkursen i lördags, vilket innebär att vi tränat stenhårt på kontakt hela veckan.. Nå...

Under kvällen som har gått, har jag tillbringat tre timmar med teori, i R+ hundskola. Grundkursens första lektion, utan hundar. Många intressanta tankar väcktes och inspiration till tusen, när det var dags att runda av och avsluta. Redan im...