Spira har inga som helst tendenser till att visa agg mot brevbäraren.. Hon bryr sig inte ett spår av post som dimper ner, in genom brevinkastet!! (Vilket är en underbar egenskap anser jag, som tidigare ägare av en terrier som blev totalt mosstokig innan någon knappt hann närma sig ytterdörren..*smile*)

Det finns stunder som jag kan känna mig aningen uppgiven.. Som till exempel den dagen, när jag hade varit ute och gått med Spira i en timme och kommer hem för att upptäcka att hon fortfarande inte kunde koppla av.. Och när jag, samma dag, efter totalt fyra timmars full "attention" på hunden, med konstant uppmärksamhet, inte kunde se så mycket som en skymt av att hon var på väg att ens tänka tanken på att varva ner, skulle jag kunna slå huvudet i väggen, ge upp och gå och lägga mig.. Man hinner göra ganska mycket på fyra timmar.. och när idéerna tog slut, vilket tog ungefär de fyra timmarna, var jag centimetrar från redo till att lämna in handduken.. (Men attans! Jag är så förbaskat envis, så att ge upp fungerar liksom inte riktigt för mig..?!) Jag lämnade över ansvaret på gubben, helt ovetande om mitt hårda "arbete".. och tog en välförtjänt paus på tjugo minuter innan jag återvände för att ta nya tag.. Jo tjena?! Hunden sov som en gris när jag kom tillbaka och gubben öste beröm över henne, då hon hade skött sig exemplariskt under tiden som jag varit utanför rummet.. (Där om något skulle jag vilja banka huvudet i väggen, men nöjde mig med att berömma min hund, som fortfarande låg och snarkade på golvet, som om hon aldrig hade gjort något annat.. *smile*)

Igår åkte jag och Spira hem till mina föräldrar i skogen.. Mycket för att komma ut och springa i det fria, men även för upplevelsens skull, då det är viktigt för mig att Spira klarar av nya miljöer, då jag vill kunna ha henne med mig överallt möjligt.. Och dessutom ska vi snart dit igen och fira jul, så ja.. det kändes naturligt och som bonus få lite kvalitetstid bara hon och jag, utan barn och gubbe..

Nåväl.. Jag fick för mig att jag skulle sy ett "fin-halsband" till Spira, under tiden som vi var hos mamma.. vilket innebar att jag vid hela två tillfällen, lämnade Spira ensam med mina föräldrar i köket för att gå ner till symaskinen på källarplan.. Under dessa totalt trettio minuter, som jag "försvann ur bild" fick Spira fullständig ångest och gnällde och gnydde näst intill hjärtskärande.. (Har nog aldrig känt mig så stressad vid symaskinen förut..?!) Min mamma gjorde vad hon kunde och jag gick inte upp förrän Spira lagt sig ner på golvet och slutat att gnälla.. (för att inte bekräfta fel beteende, utan för att istället berömma rätt beteende med att komma tillbaka i avkopplat läge.)

Detta var såklart en påfrestande upplevelse för oss alla. Men eftersom jag var övertygad om att anledningen till Spiras dramatiska beteende var för att hon bara varit hos mamma en gång tidigare och för att hon inte känner sig riktigt trygg där ännu, så kändes det ändå ganska okej.. Det fanns ingen panik bakom och jag tog det helt och hållet för vad det var.. Tror till och med att jag sa till mamma att Spira har blivit betydligt mycket lugnare hemma, när jag lämnar för att åka och handla, mm.. och om min tanke gällande osäkerheten som förmodligen låg i att det bara var andra gången hon var på plats..

Några timmar senare, när vi hade kommit hem till stan igen, Spira och jag, körde jag ett race med tvätten innan jag satte på mig jackan för att åka till affären och handla mat inför kvällen.. Blev lite förvånad när jag tre kvart senare öppnar ytterdörren och inser att Spira inte ligger på hallmattan och möter mig som vanligt, utan att hon kommer gåendes från sin plats i vardagsrummet..?! Jag hinner dock inte säga något förrän gubben börjar hojta om att Spira inte gjort så mycket som ett pip ifrån sig efter det att jag lämnat.. (Vanligtvis brukar hon gnälla en stund, men inte ett knyst idag.)

Allra första gången jag lämnade Spira med familjen, tog det nästan en halvtimme innan hon slutade gråta efter mig och kom till ro på just hallmattan.. Men idag.. ingenting!! Så ja.. De där hemska minutrarna hemma hos mamma tidigare idag, kändes plötsligt inte så jobbiga längre..?! Segern är på vår sida och jag är så fantastiskt förälskad i min hund att det inte går att beskriva..!!

Gång på gång överraskar hon mig med sin underbara personlighet och sin snabbt växande kunskap.. Folk tror jag är knäpp, när jag jublar högt över att Spira svansar runt bordet när vi sitter i vardagsrummet och äter.. De fattar ingenting och kan inte se varför jag glorifierar en tiggande hund.. Men det är för att de inte har sett hur det var för en vecka sedan.. Då ställde hon sig upp mot diskbänken och tömde det som fanns kvar i kastrullerna.. Nu håller hon sig i samma rum och låter kastrullerna på köksbänken vara orörda.. Och är inte det något att jubla högt över så säg?!

Bilderna är tagna en kväll när jag halvlåg i soffan och käkade knäckemackor..
- Spira kom och gjorde mig sällskap.. och visade upp sin absolut sötaste sida.. Älskade hund!!
(Hon fick den sista biten, när hon hade gått ner och lagt sig på sin filt på golvet.. *smile*)