Spira är helt återställd sedan smitningsolyckan strax innan midsommar. Rädslan för bilar, när vi är ute och går har börjat avta och jag känner mig lyckligt lottad för att ha en sådan fantastisk hund som Spira är.

Det har varit mycket med allt runtomkring olyckan.. analyserande av följderna, utvärdering av hanterande och lite knep och knåp gällande träning där utefter.. men i det stora hela har vi kommit över det mesta..

Jag tänker dagligen på Spira utveckling och ser vilka fantastiska framsteg hon gör hela tiden. Hennes sätt att växa i förtroende, är en av det största som värmer mitt hjärta.

Att Spira är smart, har jag varit medveten om hela tiden.. men det är så galet häftigt att hon lyssnar och faktiskt förstår vad jag säger. Som till exempel när jag härom dagen frågade henne: "bad jag inte dig att gå in tillsammans med barnen?" och jag hittade henne två minuter senare, liggandes på trappan utanför ytterdörren..

.. i väntan på att få lov att göra det jag bett henne om..?! (Barnen hade stängt dörren efter sig och då är det ju svårt att kunna gå in.*smile)

Det är så himla häftigt att se denna fantastiska utveckling.. och ännu häftigare är det när andra kan se samma sak.. Min mamma var på besök igår och när vi kommer ut i trädgården, efter att ha varit inom köket för att ta kaffe, stannar hon till strax utanför den öppna dörren och utbrister: "men vad hände med den överenergiska Spira? Vad har hänt?" Jag kommer ut på trappan och ser hur Spira ligger helt avslappnad på plattorna strax nedanför trappan. "Ja du.." svarade jag min mamma.. "Hon ser man inte så ofta längre.."

Att Spira blev påkörd, krossade nästan mitt hjärta.. Total ångest över att hon drabbades av detta, här i Sverige var skitjobbig (rent ut sagt) men det är sällan något ont inte har något gott i sig.. Veckan efter olyckan innebar mycket tid hemma i soffan, och jag vill tro att det var en bra träning i avkoppling..?! Visst händer det att hon fortfarande kan bli lite rastlös.. att hon snor en strumpa eller sko, men inte allt i den oroliga andan som tidigare. Och det faktum att hon lyssnar gör att vårt samarbete blomstrar dagligen och jag är så stolt över min livskamrat!!

Här leker dottern affär tillsammans med Spira. Bilden visar hur dottern lägger upp levergodis och hur Spira tålmodigt ligger och väntar på att få lov att äta de.
Tänker på tiden då Spira tog ALLT ätbart, och hur hopplöst det kunde kännas när man hela tiden fick bevaka henne. Kampen med att lära barnen att aldrig lämna något som helt ätbart framme, varken på bord eller diskbänk. Och nu.. såhär.. *kärlek*

Det slog mig faktiskt igen härom dagen, att vi sedan en längre tid tillbaka har haft Spiras torrfoder framme i öppen påse.. och hon har aldrig rört den.. (Strax efter Spira kom till Sverige, var vi hemma hos ett par goda vänner som också har hund.. och jag minns så väl hur jag önskade att Spira, likt deras hundar, skulle kunna "klara av" en öppen torrfoderpåse på golvet utan att tömmas den på nolltid.. Hon hade då väldigt svårt att låta bli deras. Men nu, som sagt, klarar hon av detta galant!!)

Gällande närheten, som en "ohanterad hund" missat under valpstadiet.. är det ett minne blott hur Spira hellre valde ensamhet framför kroppslig kontakt och närhet.
Bilden ovan visar hur dottern bäddat till sig själv ute i trädgården, med filt och kudde, men som Spira såg som en ypperlig plats att gosa ner sig i.. och hon hade inga som helst problem med att dottern ville dela.

Här har Spira precis avslutat sitt bus i rabatten och krupit upp i soffan i uterummet, för att vila under tiden som jag städar bort spåren och fortsätter rensa rabatterna.. *smile*

Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min lilla pälskling.. Har tusen bilder på henne som fyller telefonen.. Med andra ord:

- Jag är sjukt kär i min hund!