Väntan var lång.. Kändes som en evighet, även om det egentligen inte rörde sig mer än lite över en månad, från det att jag fyllde i och skickade in min intresseanmälan, tills det att det var dags att åka till flygplatsen och hämta hem vår nya, fyrbenta familjemedlem - Spira..

Sist av fyra transportburar totalt, öppnades Spira's bur.. och ut kom en chokladbrun, smal hund, med fyra långa spiror till ben.. Med öron lutandes bakåt, en flackande blick och en lågt hållen svans, kunde man läsa hennes osäkerhet, men trots allt kändes hon förhållandevis lugn.. Måste ju ändå tänka på omständigheterna, som denna lilla, underbara varelse har varit med om, bara under loppet av en dag..

- Att i ena stunden vara på ett djurhem, tillsammans med din syster och en hel flock andra hundar, med ett tyst öppet landskap runt omkring dig.. till att hamna på ett flygplan, med lufttryck, ljud och allt annat som en flygresa innebär.. för att slutligen släppas ut på en flygterminal, full av konstiga ljud, blinkande ljus, rörliga maskiner och en massa människor som talar ett främmande språk. Precis allting är nytt, förutom tjejen som varit med dig från djurhemmet och under flygresan.. men hon ger kopplet till någon annan. Till mig, en vilt främmande människa som i och med denna stund håller ansvaret för ditt liv i mina händer.

Godiset jag hade med mig och som jag bjöd på fick godkänt, även om Spira gjorde allt för att slippa ögonkontakt. Mitt största fokus var att visa så tydligt jag bara kunde, att jag var en av de goda.. Jag har haft lite mer än en månad på mig.. Tittat på bilder.. Fått höra om hennes personlighet via telefonsamtal.. Gjort inköp av grejer.. Förberett mig.. Längtat.. Spira å andra sidan, har inte haft en aning om någonting..

Vi stannade kvar inne på terminalen, en sund och pratade med fotografen och tjejen som hade ansvarat för transporten av de fyra hundar och som hade varit med under hela resan, men fick snart ta avsked, då Spira behövde få komma ut till en gräsmatta, innan olyckan var framme..?!

- Bara som en sådan enkel sak, som vi tar för givet, som att gå ut genom en snurrande in- och utgång var mer än mycket för vårt lilla nytillskott.. Vi försökte en minut, under tiden som en massa stressade människor passerade, med rullande väskor som dånade.. Men eftersom där inte blev utrymme för mig och Spira att kunna ta det i hennes takt, sökte och fann jag lösningen ganska så snart och vi kunde gå ut genom "handikapp-dörren", vilket blev en lättnad för oss båda..

Det blev dock inget kissande på gräsmattan..
I nästan 45 minuter gick vi fram och tillbaka, innan vi gav upp och gick in och satte oss i bilen för att köra hemåt.. Vi stannade till igen efter ett tag, men då var det mer bus än koncentration på att tömma blåsan..

Bilresan hem gick över förväntan.. Spira sov hela vägen, vilket kändes bra, då hon lik väl hade kunnat bli åksjuk och kräkt var tredje kilometer..?!

Det blev ett fint möte med barnen när vi, efter vår tre timmar långa bilresa, äntligen var hemma..

- Äntligen hade vi hund i huset igen.. Och det kändes helt fantastiskt skönt att allting hade gått så bra.. Dels resan, men också hemkomsten och mötet med barnen.. Det är ju egentligen alltid att rekommendera, att man träffar den tänkta hunden INNAN man köper den, vilket i vårt fall dock aldrig blev möjligt.. Men ja.. Med tillit för organisationen och förtroende för vår kontaktperson, visade det sig att bli bra ändå!