När min förra hund Bella (en JRT) var strax under året, träffade vi en äldre herre med sin schäfer. Hunden var otroligt lydig och det visade sig att mannen var en fd. polis som hade jobbat med hundar, inom yrket i många år. Vi samtalade en stund, mannen och jag, om just lydnad och under tiden som han gav mig en del tips, ville han visa upp ett trick som hans vackra schäfer hade lärt sig redan som valp..

Mannen tog upp en bit hundgodis ur fickan och tilltalade sin hund. Schäfern tog direkt ögonkontakt med mannen.. (redan där var jag som terrierägare imponerad..) Sedan tog mannen godisbiten och lade på schäferns ena tass, samtidigt som han sa "min".. Mannen tog ett steg bak, medan hans hund låg alldeles stilla för att efter några sekunder söka ny ögonkontakt med sin milda ägare.. "Varsågod" sade sedan mannen tyst och schäfern tog godisbiten och åt upp den. (WOW?!)

Jag blev så galet imponerad och det satte djupa spår i mig.. Det var något av det coolaste jag hade sett då, live, mellan människa och hund och jag bestämde mig där och då, att DET skulle jag lära min Bella.. vilket jag också gjorde med tiden!

Idag.. elva år senare.. har jag Spira.. (En adopterad och matglad unghund, 57cm i mankhöjd. Svenskregistrerad sedan två månader tillbaka. Full av energi, vilket innebär otålighet och inte sällan tappat intresse för nya övningar, men samtidigt otroligt smart.. och därför oerhört påhittig..)

Men precis som med min lilla Bella, har jag gett mig fanken på att lära min Spira detta coola trick!

Första gången jag introducerade tricket för Spira, gick det inte alls! *smile* 

Det flaxades med tassarna hejvilt, både på golvet, i luften och i mitt knä.. samtidigt som nosen gick i hundranittio och det naffsades överallt.. Efter några gånger, med träning av godis på golvet, bredvid, kom Spira på att det lönade sig med ögonkontakt, men flaxandet och naffsandet fortsatte och nio av tio gånger fick jag hålla för "min" godisbit..

Men skam den som ger sig..?!!

- Igår hände det!! (*Tjohoo*) Och jag är så STOLT!

Efter två månaders krävande träning satt den.. och lyckan är total!

Naturligtvis har vi en bit kvar innan vi är helt i mål.. men det känns redan som en seger, eftersom Spira har knäckt koden!!

När Spira kom till Sverige, tyckte hon att det verkade lite konstigt att ligga och sova i sängen.. Till en början hoppade hon upp och lade sig, men stannade inte kvar mer än i några minuter, förrän hon hoppade ner på golvet igen.

Efter cirka en månad stannade hon kvar i sängen, men valde då att ligga ihopkurad nere vid fotänden.

Idag, efter ytterligare en månad, ligger hon utsträckt sidan om mig, som vilket barn som helst.. *smile*

NÄRHET!!

Finns inga ord som kan beskriva känslan som uppstår, när ens "lilla" pälskling kommer och hoppar upp i soffan, för att lägga sig nära, nära, tätt intill..!! 

- Älskade hund, vad du värmer mitt hjärta!

Det finns stunder som jag kan känna mig aningen uppgiven.. Som till exempel den dagen, när jag hade varit ute och gått med Spira i en timme och kommer hem för att upptäcka att hon fortfarande inte kunde koppla av.. Och när jag, samma dag, efter totalt fyra timmars full "attention" på hunden, med konstant uppmärksamhet, inte kunde se så mycket som en skymt av att hon var på väg att ens tänka tanken på att varva ner, skulle jag kunna slå huvudet i väggen, ge upp och gå och lägga mig.. Man hinner göra ganska mycket på fyra timmar.. och när idéerna tog slut, vilket tog ungefär de fyra timmarna, var jag centimetrar från redo till att lämna in handduken.. (Men attans! Jag är så förbaskat envis, så att ge upp fungerar liksom inte riktigt för mig..?!) Jag lämnade över ansvaret på gubben, helt ovetande om mitt hårda "arbete".. och tog en välförtjänt paus på tjugo minuter innan jag återvände för att ta nya tag.. Jo tjena?! Hunden sov som en gris när jag kom tillbaka och gubben öste beröm över henne, då hon hade skött sig exemplariskt under tiden som jag varit utanför rummet.. (Där om något skulle jag vilja banka huvudet i väggen, men nöjde mig med att berömma min hund, som fortfarande låg och snarkade på golvet, som om hon aldrig hade gjort något annat.. *smile*)

Igår åkte jag och Spira hem till mina föräldrar i skogen.. Mycket för att komma ut och springa i det fria, men även för upplevelsens skull, då det är viktigt för mig att Spira klarar av nya miljöer, då jag vill kunna ha henne med mig överallt möjligt.. Och dessutom ska vi snart dit igen och fira jul, så ja.. det kändes naturligt och som bonus få lite kvalitetstid bara hon och jag, utan barn och gubbe..

Nåväl.. Jag fick för mig att jag skulle sy ett "fin-halsband" till Spira, under tiden som vi var hos mamma.. vilket innebar att jag vid hela två tillfällen, lämnade Spira ensam med mina föräldrar i köket för att gå ner till symaskinen på källarplan.. Under dessa totalt trettio minuter, som jag "försvann ur bild" fick Spira fullständig ångest och gnällde och gnydde näst intill hjärtskärande.. (Har nog aldrig känt mig så stressad vid symaskinen förut..?!) Min mamma gjorde vad hon kunde och jag gick inte upp förrän Spira lagt sig ner på golvet och slutat att gnälla.. (för att inte bekräfta fel beteende, utan för att istället berömma rätt beteende med att komma tillbaka i avkopplat läge.)

Detta var såklart en påfrestande upplevelse för oss alla. Men eftersom jag var övertygad om att anledningen till Spiras dramatiska beteende var för att hon bara varit hos mamma en gång tidigare och för att hon inte känner sig riktigt trygg där ännu, så kändes det ändå ganska okej.. Det fanns ingen panik bakom och jag tog det helt och hållet för vad det var.. Tror till och med att jag sa till mamma att Spira har blivit betydligt mycket lugnare hemma, när jag lämnar för att åka och handla, mm.. och om min tanke gällande osäkerheten som förmodligen låg i att det bara var andra gången hon var på plats..

Några timmar senare, när vi hade kommit hem till stan igen, Spira och jag, körde jag ett race med tvätten innan jag satte på mig jackan för att åka till affären och handla mat inför kvällen.. Blev lite förvånad när jag tre kvart senare öppnar ytterdörren och inser att Spira inte ligger på hallmattan och möter mig som vanligt, utan att hon kommer gåendes från sin plats i vardagsrummet..?! Jag hinner dock inte säga något förrän gubben börjar hojta om att Spira inte gjort så mycket som ett pip ifrån sig efter det att jag lämnat.. (Vanligtvis brukar hon gnälla en stund, men inte ett knyst idag.)

Allra första gången jag lämnade Spira med familjen, tog det nästan en halvtimme innan hon slutade gråta efter mig och kom till ro på just hallmattan.. Men idag.. ingenting!! Så ja.. De där hemska minutrarna hemma hos mamma tidigare idag, kändes plötsligt inte så jobbiga längre..?! Segern är på vår sida och jag är så fantastiskt förälskad i min hund att det inte går att beskriva..!!

Gång på gång överraskar hon mig med sin underbara personlighet och sin snabbt växande kunskap.. Folk tror jag är knäpp, när jag jublar högt över att Spira svansar runt bordet när vi sitter i vardagsrummet och äter.. De fattar ingenting och kan inte se varför jag glorifierar en tiggande hund.. Men det är för att de inte har sett hur det var för en vecka sedan.. Då ställde hon sig upp mot diskbänken och tömde det som fanns kvar i kastrullerna.. Nu håller hon sig i samma rum och låter kastrullerna på köksbänken vara orörda.. Och är inte det något att jubla högt över så säg?!

Bilderna är tagna en kväll när jag halvlåg i soffan och käkade knäckemackor..
- Spira kom och gjorde mig sällskap.. och visade upp sin absolut sötaste sida.. Älskade hund!!
(Hon fick den sista biten, när hon hade gått ner och lagt sig på sin filt på golvet.. *smile*)

När Spira kom till oss, låg hon helst på golvet framför tv:n på kvällarna, med närhet och bra uppsikt över resten av familjen. Nu, efter ett par månader, är hennes nya favoritplats under köksbordet inne i köket. (Jag tror att det är på grund av att köksfönstret intill, oftast står på glänt och för att Spira gillar temperaturen som blir i vår annars ganska varma lägenhet..?! Men eftersom jag inte har frågat henne, så är det bara en ren gissning..?! *smile*)

När Spira kom till Sverige, sju månader gammal, mätte jag henne till 52 cm i mankhöjd. Nu vid nio månaders ålder, mäter jag henne till 57 cm.. Vikten har vi slarvat med, men hon är bra mycket mer hund nu än den klena lilla varelse hon var när hon kom.. *smile*

Foto: N. Sjöberg / Amigos Mios / från flygplatsen vid hemkomst..

Skrev om träning i förra inlägget.. så jag förmodar att detta kan anses som en fortsättning.. eftersom vi idag kommit på något nytt..?!

- Eller ja, nytt är kanske att ta i, men för Spira och mig är det nytt. Jag ger dig ett foto, av det som fick mig att ta steget till några nya övningar till våra promenader..

- Spira i fönsterkarmen?!!

Att Spira är smidig, har varit klart för mig redan sedan dag två.. Att hon är snabb, kan vem som helst förstå..?! Att hon älskar att äta, är en klar fördel när det gäller "lätt belöning".. (även om baksidan är att det inte alltid är ätbara saker som tuggas på.. Men det är något helt annat, som vi tar en annan gång..)

Kombinerar man alla dessa färdigheter som Spira besitter, med hennes iQ och hennes förmåga "lättlärd" så har vi en hund som kan göra vad som helst, obegränsad, helt utan hinder..

- Och det är så COOLT!! *smile*

Kanske inte helt ultimat att ha en hund med en mankhöjd på 57cm, som går upp och ställer sig i fönsterkarmen, som om hon var en liten katt..?! Men fatta vilka möjligheter!!

- Om ni inte förstått det tidigare, så är jag en sån där, som ofta blir beskylld för att vara "en positiv person".. så ja, Spiras många galna upptåg, ser jag som möjligheter och utmaningar.. och jag älskar det!!

Men nu tappade jag nog tråden..?! Skulle ju berätta om de nya övningarna utomhus!!

Att hoppa upp på bänkar, större stenar, låga murar, mm..
1. Komma upp.
2. Stå stilla, alternativ sitta ner.
3. Gå balansgång, eller hoppa ner.

Det tog ungefär en halv minut för Spira att förstå vad jag ville, när vi stod vid en stor stenbumling som jag ville att hon skulle hoppa upp på. Jag gav henne kommando för att hoppa upp. Hon gick ett varv. Ställde sig upp på bakbenen, med framtassarna på stenen. Fick gott och beröm. Jag sa kommandot igen och POWE! så var hon uppe. Hon fick godis igen och POWE! hon hade knäckt koden!

Sedan var det lätt (om det ens kunde vara lättare än första gången?!) Bänkar i olika utföranden, breda rabattkanter, stora stenar, mm, mm.. Hur lätt som helst. Jag fick henne till och med att hoppa ner, ut över ett ryggstöd på en bänk..?! Efter bara några minuter med de nya övningarna..

- Jag älskar min hund !!

Att aktivt lära sin hund nya saker är något som förgyller livet för både hund och människa..

Det mesta tränar vi medvetet, så som att sitta fint och ligga plats, att stanna kvar och att gå fint i koppel.. Men en sak, som man kanske inte tänker på att man faktiskt tränar dagligen, egentligen redan från första dagen valparna föds, är "välviljan av den mänskliga handen".. Något man märker först när den uteblivit..?! Det blir nämligen väldigt påtagligt, när man får hem en valp som vuxit upp i en bur, på ett hundhängn istället för i ett hem.. och som redan hunnit bli ett halvår gammal innan den introduceras för mys i soffa eller säng..

Jag skriver detta inlägg, då jag vill berätta om hur underbart det är när ens adopterade valp börjar inse hur gött det kan vara att leva.. Att inte behöva vara rädd för mörker då det alltid finns en matte eller husse i närheten som man kan söka skydd hos.. Att man kan krypa upp och lägga sig tätt intill och inte bara höra trygga andetag, utan också känna de..

Första gången jag tränade innebörden av "beröring" med Spira, (omedvetet) var i bilen på vägen hem ifrån flygplatsen i Göteborg. Hon låg tagen och trött, efter en lång resa från det "lilla" hon visste i Spanien, till ett okänt Sverige, med allt vad det innebär.. Jag satt i bilen på passagerarsidan, med Spira liggandes vid mina fötter och i stort sätt hade hon huvudet uppe mot mitt knä, hela resan hem till Malmö..

Vi kände inte varandra då, Spira och jag.. och jag ville så gärna visa henne att jag var snäll.. Så lite då och då strök jag henne över noseyggen upp över huvudet, ner bakom ena örat. Med en mjuk hand, lugnt och stilla.. Och även om jag inte visste om hon gillade det eller ej, tycktes jag ändå känna ett lugn i henne, då hon höll kvar huvudet och blundade..

Spira är en av de snällaste hundar jag träffat.. Hon älskar barnen och har inga som helst obehag om någon av de skulle lägga sig kloss intill henne under tiden som hon ligger och tuggar på något gott.. Barnen kan ta både leksaker och godsaker från henne utan några som helst tecken på att hon känner att hon måste försvara det som är hennes.. Och så har det varit hela tiden, vilket känns väldigt tryggt..

Precis i början dock, hade Spira (helt förståligt) lite obehag när man rörde vid henne efter hon hade gått och lagt sig för natten.. Något som jag fick erfara första gången, bara några dagar efter att hon hade kommit hem. Det var när jag skulle få henne från soffan till sängen, som hon morrade till (markerade) med tycke om att jag skulle låta henne vara, men slappnade av lika fort igen och accepterade sedan att jag klappade henne.. Idag behöver jag inte röra henne om hon har somnat i soffan.. Det räcker med att jag säger "Spira. Kom går vi in och lägger oss".. i samband med att jag släckt alla lampor, så reser hon sig själv och kommer.

Idag, kommer Spira självmant och lägger huvudet i mitt knä för att bli klappad.. Och det gör mig så lycklig, när vi ligger på golvet tillsammans och hon vänder upp magen mot mig för att bli kelad med. Om jag slutar, innan hon är nöjd, får jag en tass i ansiktet, som säger att hon vill mysa mer.. och jag kan inget annat än att skratta lite tyst för mig själv och fortsätta klappa henne över magen..

Spira på golvet tillsammans med vår dotter, som senare bäddar in Spira för att hon inte ska "fjysa".. en helt vanlig kväll hemma hos oss..