Vi börjar nu, efter snart en månad tillsammans hitta rytmen i vardagen..

Myten som säger att "man som hundägare MÅSTE gå upp i ottan" stämmer inte alls in på oss, då vår lilla Spira ordagrant får dras upp ur sängen, eller soffan de morgnar jag börjar tidigt.

På bilderna nedan, ser ni en lycklig hund, ute på middagspromenad..

.. Eller ja, just här har hon hittat en pinne som var väldigt god att tugga på! *smile*

Spiras första halsband, köpte jag innan hon kom till Sverige. Eftersom jag inte var riktigt säker på vilket som skulle passa henne bäst, blev det efter mycket om och men, ett lila halvstryp som även kunde användas utan "strypfunktionen" (låter ju hemskt när man skriver det så här, men alla ni som har hund vet förhoppningsvis vad jag menar..?!)

Hur som helst.. Märket var av rukka och det fungerade jättebra, i alla fall fram tills det att Spira bestämde sig för att tugga sönder det.. (?!) Tack vare att det första fungerade så bra, blev det att jag köpte ett nytt, precis likadant fast i svart och passade då också på att köpa ett annat, lite smidigare läderhalband, i tankar om att jag vill att Spira alltid ska ha ett halsband på sig, med namnbricka i när vi är ute. (Även om hon är chippad, känns det som en bra idé.)

Nåväl.. Det känns som om jag svamlar..?! Det jag ville komma fram till var att helt plötsligt blev det väldigt många halsband att hålla koll på.. Av och på i bilen, då jag inte vill ge henne fler möjligheter att tugga sönder ännu ett.. så summa sumarum - Det blev att vi skippade "halvstrypet" och gick ut på kvällens runda i den slimmade varianten, med vanligt spänne och namnbricka..

- Och kan ni tänka er..?! Plötsligt gick Spira som en kung (läs drottning) vid min sida?!! Minsta lilla det tog emot, saktade hon in och till och med mötte min blick ett flertal gånger..?!!

Jag VET att ett konstant tryck runt halsen triggar igång hundar till att dra ännu mer, men eftersom Spira bara blivit bättre och bättre på att gå i koppel, sedan hon kom hit, (helt utan någon som helst koppelvana) erkänner jag att jag inte tänkt tanken.. förrän nu..

Kanske ett tips till andra, som också har relativt duktiga hundar..?! Kan vara så att era små pälsklingar är proffs utan att ni vet om det..?! *smile*

Vill tillägga att Spira vanligtvis har sele, (också av märket rukka) när vi är ute på långrundor, vilket alltid har fungerat bättre än halsbandet med halvstryp.. men ikväll överträffade hon sig själv och jag kan bara säga att jag är stolt över min lilla skönhet!

Här kör vi lite "gangsta".. med pappas favorithalsband med nitar på.. och Spira kollar läget innan vi "går mot rött"..

- Observera att vi MÅSTE passera dessa skyltar för att komma hem, så egentligen är vi inte mer "gangsta" än så.. *smile*

När Spira kom till oss den andra oktober (2016) var allting omkring henne nytt, främmande och naturligtvis skrämmande..

Till en början kunde jag inte riktigt förstå, hur det kom sig att hon var så rädd för andra hundar, då hon enligt mina tankar borde vara van från hundgården där hon kom ifrån..?! Men när jag sedan tänkte efter, kom jag ju på att hon faktiskt kom till djurhemmet som liten valp och att hon förmodligen har fått veta "sin plats", då de äldre hundarna på hemmet förmodligen visat sin naturliga dominans.

Allt vi har gjort sedan Spira kom till familjen, har inneburit "träning" på ett eller annat sätt, men fokus har legat på att stärka hennes självkänsla.

Att som regel inte säga nej till allt, utan att visa "rätt" istället och att ge beröm precis hela tiden, varje gång hon gör bra, har börjat visa resultat och sakta men säkert börjar Spira förstå vad som är okej, alternativ inte.

När det gäller att träffa andra hundar har hon utvecklats från att vilja fly i panik, till att stå kvar, vifta på svansen och vilja ta kontakt.

Spira är fortfarande väldigt valpig i sitt sätt (hon är ju trots sin storlek, bara sju månader gammal..) vilket gör det lättare för människor vi möter, att förstå hennes rädsla.

När vi träffar andra hundar i rastgården finns det en del människor som försöker "trösta" min lite osäkra Spira, men de brukar förstå ganska så snabbt när man ber dem att sluta.

Det händer fortfarande att Spira vill "komma upp", gömma sig och söka skydd, genom att ställa sig upp på bakbenen upp mot min eller annan människas rygg.. men för att inte stärka hennes rädsla, ignorerar jag henne, går bort ifrån "faran" och pockar på Spiras uppmärksamhet, gärna med bollen som lockbete, vilken hon älskar att leka med. Då glömmer hon "faran" (den andra hunden) som då oftast inte bryr sig om henne.

Vi har mött många hundar de senaste veckorna och de flesta har varit dominanta genom ålder eller dylik. Alla har dock varit snälla och tacksamt aldrig gjort något utfall, mer än tillrättavisat genom ett skall eller två. Det har tagit några minuter innan Spira har vågat börja leka, men har vid varje tillfälle lyckats komma över sin rädsla och kommit igång med gemensamma lekar - allt ifrån att springa runt, till att leka med bollar eller andra kastleksaker.

Vid två tillfällen än så länge, har vi träffat andra hundar som också varit lite rädda, något som Spira kunnat läsa av med en gång, vilket har fått hennes självkänsla att växa. Spira är helt fantastisk vad gäller hundspråk och jag är så stolt över mitt "lilla" hjärta! Som idag, när hon sprang tillsammans med en annan lite osäker hund.. Spira ville leka och kom i full fart mot den andra hunden, men rundade av för att springa runt och inte direkt på den andra.
- Det är en fröjd, som observant hundägare att se!! Älskade hund!!

Här sitter vi tillsammans i bilen, eller ja.. Jag sitter och Spira ligger.. efter ännu ett bra hundmöte i rastgården.

Träningen i detta, är att gilla bilen, vilket hon egentligen redan gör.. men också att kunna slappna av, trots allt som händer utanför..

Och ja, det gick bra.. En stund i all fall.. *smile*

Möt Chloe, Spiras syster..

Chloe är fortfarande hemlös, kvar på djurhemmet i Spanien.

Om du går i tankar på att skaffa hund, vill jag tipsa dig om att gå in på Amigos Mios hemsida, för att kanske hitta just din "bästa vän"..?! Där kan du också hitta Chloe, i fliken "hundar söker hem /mellan"..

Bilderna på Chloe, som jag visar här, är de senast tagna på djurhemmet. (Bilderna på hemsidan är något äldre..)

När man skaffar valp, är det mycket som ställs på kant.. Med ett nytt litet "barn" i familjen, måste man hela tiden uppmärksamma det lilla livet, så att hon eller han inte hittar på dumheter eller skadar sig själv.. Man ska ge trygghet och kärlek, vilket ges mycket i form av närvaro, lek, mat och mys.. men mest av allt i form av tålamod. Att tillrättavisa valpen när den gör fel är ett måste, men att bli arg på en valp tjänar ingenting till!

Idag har Spira varit hos oss i två veckor och det är fantastiskt mycket som har hänt gällande hennes utveckling.. Från att ha varit osäker och "tuggig", rastlöst nervös.. har hon funnit tryggheten i mig, glädjen i familjen och lugnet att inte behöva hitta på bus precis hela tiden..

Spira är fantastiskt smart och har redan lärt sig innebörden av "sitt", "ligg", "tass" och ordet "nej".. men är fortfarande valpigt lättdistraherad.. *smile*

När vi tränar använder vi en så kallad "klicker", vilket fungerar jättebra för oss båda! (En klicker är en liten mojäng som ger ifrån sig ett klickande ljud när man trycker på den, vilket man gör i samma sekund som hunden gör rätt. På så sätt kan man markera rätt uppförande mer exakt, vilket enligt mig, snabbar på hundens inlärning.)

Här sitter visa Spira att hon kan sitta.

Här visar Spira upp att hon kan ligga.

Det är efter våra två första veckor tillsammans inte längre skrämmande att gå upp eller ner för trappor, att gå in eller ut genom mekaniska skjutdörrar och det går bättre och bättre att vara ensam i ett rum trots att jag lämnar för att gå på toaletten, för att gå ut med soporna, eller för att gå ner i tvättstugan.

Att åka bil är redan en vana och igår var vi, hela familjen, bortbjudna på middag för första gången..

Jag hade klartecken för att ha Spira med, men jag erkänner att jag var något nervös, i tanken om en väldoftande fyra-rätters-middag hemma hos svärfar, då jag känner min valp.. (Hon bangar inte för att ställa sig upp på bakbenen för att ta sig en titt på vad som kan finns på matbordet.. *gulp*) Men genom att ge Spira mat innan vi åkte.. och låta henne vara ute och springa i rastgården innan vi gick in, gjorde kvällens utmaning till en succé.

Här har vi suttit en stund vid bordet, med Spira sovandes på golvet bredvid mig. Jag har till och med kunnat resa mig upp ifrån stolen, lämnat bordet, hunnit hämta telefonen i jackfickan och kommit tillbaka till en fortfarande tryggt sovandes valp OCH lyckats fånga henne på bild.. *stolthet och kärlek*

Imorse var vi ute och kissade (hunden, inte jag..*smile*) vid 6:30, men gick in och lade oss igen, för att mys-sova till cirka 11:30.

Det är stort, att ha en valp i huset.. och ja, det är mycket som ställs på sin kant.. Men det finns ingenting som är så härligt.. som att ha en fyrbent familjemedlem, som sakta men säkert smälter in i familjens rutiner och fyller allas hjärtan med glädje och kärlek!

Väntan var lång.. Kändes som en evighet, även om det egentligen inte rörde sig mer än lite över en månad, från det att jag fyllde i och skickade in min intresseanmälan, tills det att det var dags att åka till flygplatsen och hämta hem vår nya, fyrbenta familjemedlem - Spira..

Sist av fyra transportburar totalt, öppnades Spira's bur.. och ut kom en chokladbrun, smal hund, med fyra långa spiror till ben.. Med öron lutandes bakåt, en flackande blick och en lågt hållen svans, kunde man läsa hennes osäkerhet, men trots allt kändes hon förhållandevis lugn.. Måste ju ändå tänka på omständigheterna, som denna lilla, underbara varelse har varit med om, bara under loppet av en dag..

- Att i ena stunden vara på ett djurhem, tillsammans med din syster och en hel flock andra hundar, med ett tyst öppet landskap runt omkring dig.. till att hamna på ett flygplan, med lufttryck, ljud och allt annat som en flygresa innebär.. för att slutligen släppas ut på en flygterminal, full av konstiga ljud, blinkande ljus, rörliga maskiner och en massa människor som talar ett främmande språk. Precis allting är nytt, förutom tjejen som varit med dig från djurhemmet och under flygresan.. men hon ger kopplet till någon annan. Till mig, en vilt främmande människa som i och med denna stund håller ansvaret för ditt liv i mina händer.

Godiset jag hade med mig och som jag bjöd på fick godkänt, även om Spira gjorde allt för att slippa ögonkontakt. Mitt största fokus var att visa så tydligt jag bara kunde, att jag var en av de goda.. Jag har haft lite mer än en månad på mig.. Tittat på bilder.. Fått höra om hennes personlighet via telefonsamtal.. Gjort inköp av grejer.. Förberett mig.. Längtat.. Spira å andra sidan, har inte haft en aning om någonting..

Vi stannade kvar inne på terminalen, en sund och pratade med fotografen och tjejen som hade ansvarat för transporten av de fyra hundar och som hade varit med under hela resan, men fick snart ta avsked, då Spira behövde få komma ut till en gräsmatta, innan olyckan var framme..?!

- Bara som en sådan enkel sak, som vi tar för givet, som att gå ut genom en snurrande in- och utgång var mer än mycket för vårt lilla nytillskott.. Vi försökte en minut, under tiden som en massa stressade människor passerade, med rullande väskor som dånade.. Men eftersom där inte blev utrymme för mig och Spira att kunna ta det i hennes takt, sökte och fann jag lösningen ganska så snart och vi kunde gå ut genom "handikapp-dörren", vilket blev en lättnad för oss båda..

Det blev dock inget kissande på gräsmattan..
I nästan 45 minuter gick vi fram och tillbaka, innan vi gav upp och gick in och satte oss i bilen för att köra hemåt.. Vi stannade till igen efter ett tag, men då var det mer bus än koncentration på att tömma blåsan..

Bilresan hem gick över förväntan.. Spira sov hela vägen, vilket kändes bra, då hon lik väl hade kunnat bli åksjuk och kräkt var tredje kilometer..?!

Det blev ett fint möte med barnen när vi, efter vår tre timmar långa bilresa, äntligen var hemma..

- Äntligen hade vi hund i huset igen.. Och det kändes helt fantastiskt skönt att allting hade gått så bra.. Dels resan, men också hemkomsten och mötet med barnen.. Det är ju egentligen alltid att rekommendera, att man träffar den tänkta hunden INNAN man köper den, vilket i vårt fall dock aldrig blev möjligt.. Men ja.. Med tillit för organisationen och förtroende för vår kontaktperson, visade det sig att bli bra ändå!